MyNeverland

fick för mig att det va en smart idé att roa mig med att läsa gamla blogginlägg..
så jag började bakifrån och gick framåt..
så mycket känslor som kommer tillbaka när man gör så..
började med att jag kunde le åt minnena.
men sen närmade det sig våren 2008.. och det blev mer och mer smärta i texterna.
och inte ens idag kan jag då hindra tårarna från att rinna.
när jag minns hur det kändes.
den klumpen jag hade i bröstet som gjorde det svårt att andas gjorde sig påmind.
det va mycket upp och ner känslomässigt då..
trodde jag kunde släppa allt, men sen föll jag hårt.. upp igen bara för att falla tillbaka ner..
ingen människa har nog påverkat mig så mycket förut.
på gott och ont så betydde det så mycket.
han betydde så sjukt mycket för mig.
folk som inte kände mig då kan nog inte förstå.
kan nog inte förstå hur jag mådde då.
det kanske inte ens dom som kände mig då kan eftersom jag är så sjukt värdelös på att förklara hur jag känner mig.
snart är det två år sen.
sedan jag verkligen föll ner i ett djupt hål. ett hål som det tog lång tid att klättra upp ur.
två år.. ibland känns det som att det vore igår. just nu känns det så..
men andra gånger känns det som att det vore ett annat liv.
då känns det så avlägset och dom stunderna är det lätt att leva med känslorna..
för jag va ju inte alltid ledsen, grabben gav mig många leenden och skratt också.. många underbartbra minnen.

nej nu ska jag sluta plåga mig själv med minnen och återgå till nuet.

xoxo